/Studier i stads- och kommunhistoria; 35

Ett eldfängt ämne.

Utvecklingen av kommunernas brandförsvar 1945–1976

Genom 1944 års brandlag och brandstadga tvingades samtliga primärkommuner orda ett brandförsvar. Varje kommun behövde däremot inte ha egen brandkår, utan det gick bra att sluta avtal med annan kommuns brandkår, en frivillig brandkår eller en industribrandkår. Före 1945 var bara städer, köpingar och vissa municipalsamhällen skyldiga att hålla brandkår. Det nya regelverket trädde i kraft när riket ännu var indelat i sockenkommuner. Studien sträcker sig fram till 1976, då Sverige hade fått den kommunala indelning som i huvudsak fortfarande består.

Ny brandlagstiftning 1962 och 1974 var tillsammans med de kommunala indelningsreformerna 1952 och 1962–1974 de viktigaste brytpunkterna i utvecklingen. Mellan 1952 och 1976 halverades antalet brandkårer i Sverige. Denna centralisering underlättades av att antalet industrier i mindre tätorter och på ren landsbygd blev färre. Andra orsaker var att vägnät på landsbygden blev bättre och att de kvarvarande brandkårerna fick förbättrad utrustning. Kommunerna kunde genomföra centraliseringarna trots långtgående statsbundenhet.




ETT ELDFÄNGT ÄMNE
Utvecklingen av kommunernas brandförsvar 1945–1976

Erik Wångmar

Studier i stads- och kommunhistoria; 35
378 s.
ISBN: 91-88882-35-6
Stockholm 2009
Pris: 250 kr



Erik Wångmar (f. 1968) blev filosofie doktor i historia vid Växjö universitet år 2003 på avhandlingen Från sockenkommun till storkommun. Därefter har han publicerat fyra monografier vid Stads- och kommunhistoriska institutet: Att skriva stads- och kommunhistoria år 2005, Samlingsstyre – Blockstyre – Mångstyre år 2006, Socknar som kom och socknar som gick år 2007 och Något vid sidan av välfärden år 2008. Han är verksam som lärare i statsvetenskap vid Växjö universitet.